Tre ankor
Butik

Livet med svensk blå anka

Resan med svensk blå anka började som ett test: var ankor verkligen så mycket annorlunda än höns? Svaret är ja. Höns är nyfikna och testar allt, medan ankor är reserverade och kan betrakta det oskyldigaste föremål som ett potentiellt mordvapen. De är också klumpiga på land, har ingen humor och kräver mer vatten än en fisk för att vara nöjda.

Men de är söta, mjuka och har mycket personlighet.

Efter ett par år så knäckte jag koden till deras vänskap: gröna ärtor. Så fort påsen kommer fram så släpper de allt och kommer springande. Allra bäst är det om ärtorna serveras i en balja vatten där de får fiska upp dem och blåsa rent näbben samtidigt.

Ällingar och ruvning

Varje sommar i början av juli börjar ledarankan göra sig redo för att förära flocken med nya ällingar. Hon gömmer sina (och andras) ägg ordentligt, spenderar mindre tid med flocken och när hon samlat ihop runt 10 ägg så lägger hon sig. Då bygger hon bo och sitter i fyra veckor. När hon satt sig att ruva så sjunker äggproduktionen hos de andra ankorna drastiskt, och återkommer oftast inte förrän framåt hösten. Ankor är flockdjur, och ändras ledarens beteende så följer man efter.

När de första ällingarna kläckts efter fyra veckor så blir det ett himla ståhej. Till skillnad från höns så är ankor inte särskilt duktiga att hålla efter sina små. Ällingarna fastnar på trösklar, i hörn, eller bara inte hittar mammas varma dun att ta skydd i - och mamma anka går heller inte och letar efter de som fastnat.

Nykläckta ällingar kan inte hålla värmen i vatten, och de är dåliga simmare. Men bada ska de göra (från dag 1!), det är som om vattnet har en dragningskraft. Här är det viktigt för människan att kliva in och barnsäkra. Grunda vattenkar, låga trösklar och ständig övervakning är nyckeln till en god uppväxt. Att ankor överlever i det vilda är för mig en gåta.